Kanske var det för att hyran var så låg, eller för att det bjöd på en högst svårdefinierad charm, eller också var det bara slumpen. Varför våra hund-deckare hade valt en så sälsynt ruffig del av New York att etablera sitt kontor i, fick helt enkelt förbli en gåta. Grannens dörrfönster var nybytt. Det sades att det gamla blev fyllt av kulhål. Om det var från utsidan eller insidan fick man aldrig någon klarhet i.
Ute på gatan vilar deras gamla Desoto Över en trasig parkeringsautomat. Det sägs att det bara är hoppet och oljebolagens profithunger som håller den vid liv. Det lär vara 20 år sedan någon form av gatubelysning fungerade ordentligt här sist. Men våra hund-deckare trivs. De har devisen att ”Om man är tuff nog att bedriva sin verksamhet i denna stadsdel, så är man med råge tillräckligt tuff för deckaryrket som helhet.
